Deja vu och semesterfotboll
Om vi börjar med den andra delen av rubriken kan vi konstatera att det verkar ha handlat om ett HSK som fortfarande var på semester när höstsäsongen drog igång med match borta mot Torsåkers IF. Rapporterna från Vindarnas tempel, som hemmalagets arena kallas, antydde att det spelades semesterfotboll från Hagas sida under matchens första halva. Även resultattavlan indikerade det då den visade 2-1 i hemmafavör efter 45 minuter.
Trots ett tidigt mål för gästerna genom Emal Zubari, ett mål som rent psykologiskt kunde ha slagit undan benen för ett bottenplacerat och pressat hemmalag, kunde seriejumbon vända före halvtidsvilan.
Dessbättre fick det räcka med en halvlek med ligga-på-stranden-och-slappa-fotboll, vilket vi återkommer till snart.
Trots ett tidigt mål för gästerna genom Emal Zubari, ett mål som rent psykologiskt kunde ha slagit undan benen för ett bottenplacerat och pressat hemmalag, kunde seriejumbon vända före halvtidsvilan.
Dessbättre fick det räcka med en halvlek med ligga-på-stranden-och-slappa-fotboll, vilket vi återkommer till snart.
. . . . . . .
Att det skulle kunna bli tuffare än väntat - med all respekt för Torsåker, men det är ett lag som HSK ska slå - var ärligt talat inte helt överraskande för mig. Det trots att tron och förväntningarna på mitt gamla Haga bara har stärkts under säsongens gång. Jag är nämligen gammal nog för att ha varit i samma situation som den mina tidigare HSK-kollegor var i under tisdagskvällen.
Att kliva ut mot ett bottenlag, ett motstånd som man bara ska vinna mot och har besegrat komfortabelt tidigare under säsongen, är långt ifrån alltid lika enkelt och bekvämt som det logiskt sett borde vara. När det dessutom sker direkt efter ett längre uppehåll tillkommer ytterligare en faktor som kan sätta käppar i trepoängshjulet. Det är det här med idrottspsykologi, ständigt såväl aktuellt som intressant och inte minst nu under OS. Laget på andra sidan har mycket att vinna, det egna mer att förlora, motståndarna kämpar livet ur sig i varje enskild duell samtidigt som man själv lika omedvetet som förödande har en tanke i bakhuvudet som påstår att det kommer att ordna sig av sig självt.
Alla som spelat fotboll vet att det aldrig gör det. Ingenting löser sig, allting kräver en arbetsinsats och en verklig vilja att vinna. Det märkte förmodligen mitt gamla HSK av i den första halvleken av höstpremiären. Desto bättre, som sagt, att det investerades i en vettig insats under matchens andra 45:a.
Att det skulle kunna bli tuffare än väntat - med all respekt för Torsåker, men det är ett lag som HSK ska slå - var ärligt talat inte helt överraskande för mig. Det trots att tron och förväntningarna på mitt gamla Haga bara har stärkts under säsongens gång. Jag är nämligen gammal nog för att ha varit i samma situation som den mina tidigare HSK-kollegor var i under tisdagskvällen.
Att kliva ut mot ett bottenlag, ett motstånd som man bara ska vinna mot och har besegrat komfortabelt tidigare under säsongen, är långt ifrån alltid lika enkelt och bekvämt som det logiskt sett borde vara. När det dessutom sker direkt efter ett längre uppehåll tillkommer ytterligare en faktor som kan sätta käppar i trepoängshjulet. Det är det här med idrottspsykologi, ständigt såväl aktuellt som intressant och inte minst nu under OS. Laget på andra sidan har mycket att vinna, det egna mer att förlora, motståndarna kämpar livet ur sig i varje enskild duell samtidigt som man själv lika omedvetet som förödande har en tanke i bakhuvudet som påstår att det kommer att ordna sig av sig självt.
Alla som spelat fotboll vet att det aldrig gör det. Ingenting löser sig, allting kräver en arbetsinsats och en verklig vilja att vinna. Det märkte förmodligen mitt gamla HSK av i den första halvleken av höstpremiären. Desto bättre, som sagt, att det investerades i en vettig insats under matchens andra 45:a.
. . . . . . .
En deja vu var det delvis. Före matchen kom jag nämligen att tänka på fjolårets möte med Älvkarleby IK under höstsäsongen. Då var vi längre in på säsongen, men likheterna med vad som komma skulle mot Torsåker fanns ändå där: säker trepoängare mot samma motstånd under våren, förväntad seger, ett bottenlag på andra planhalvan.
Ifjol följde Haga upp hela 9-0 med en uddamålsseger, 3-2, på bortaplan. Den här gången blev våren 3-0 till 4-2 i returen. Inte samma resultat, inte samma motstånd, inte exakt samma matchutveckling (3-2-segern mot Älvkarleby var faktiskt på flera sätt säkrare än tisdagens 4-2-seger då HSK hela tiden var ett eller två steg före i den matchen), men ändå tämligen liknande scenarier.
. . . . . . .
Som vi redan berört ryckte Haga upp sig, vände snabbt på 1-2-underläget till en 3-2-ledning och vann till slut med 4-2.
Efter 51 minuter tryckte Ville Ölund in kvitteringen från nära håll. Tre minuter senare hjälpte ett självmål HSK till ledning och när Patrik Lindqvist i den 84:e minuten placerade in 4-2 i bortre hörnet från lite längre distans var trepoängaren nerpackad och förseglad.
I slutändan gjorde HSK precis vad man skulle genom att åka dit, vinna och ta med sig tre nya poäng hem. Att spelet, åtminstone under första halvlek, lämnade en hel del övrigt att önska spelar mindre roll. Eller ingen roll, rättare sagt. Jobbet gjordes och ett ringrostigt Haga kunde kosta på sig att halvslött släntra in på jobbet för att återgå till arbetet efter semestern utan att det straffade sig i form av onödigt tappade poäng.
Efter 51 minuter tryckte Ville Ölund in kvitteringen från nära håll. Tre minuter senare hjälpte ett självmål HSK till ledning och när Patrik Lindqvist i den 84:e minuten placerade in 4-2 i bortre hörnet från lite längre distans var trepoängaren nerpackad och förseglad.
I slutändan gjorde HSK precis vad man skulle genom att åka dit, vinna och ta med sig tre nya poäng hem. Att spelet, åtminstone under första halvlek, lämnade en hel del övrigt att önska spelar mindre roll. Eller ingen roll, rättare sagt. Jobbet gjordes och ett ringrostigt Haga kunde kosta på sig att halvslött släntra in på jobbet för att återgå till arbetet efter semestern utan att det straffade sig i form av onödigt tappade poäng.
. . . . . . .
Ingen större insats av Haga, men Albin Bergström förtjänar beröm enligt rapporterna som har nått mig. Inte förvånande att just Bergström var den som tog jobbet och stod för en klassisk, professionell insats.
Sist ut i dagens inlägg hittar vi startelvan:
Sist ut i dagens inlägg hittar vi startelvan:
Abdi Noor - Gustav Jansson, Carl Wikman, Martin Tapper, Filip Isberg - Ville Ölund, Albin Holmström, Albin Bergström - Bror Frånberg, Patrik Lindqvist, Emal Zubari.
* Isberg kapten för dagen - välförtjänt
* Wikman mittback återigen
* Mångsidige Frånberg i en offensivare roll efter att ha agerat innermittfältare och högerback tidigare
* Bra bänk med spelare som Marcus Melbi, Theo Ekman och Abdi Nur
